mirdma

Jag bor alltså i Mottram, som är en liten by utanför Manchester. För att komma ner till tågstationen så får man välja att antingen ta en backe som är sjukt brant och jobbig så man måste halvspringa när man går ner för det tar emot så mycket i bena annars, eller ta den andra backen som är helt overkligt brant, ungefär så att det bästa vore att bara slänga sig ner på backen och göra kommandorullningar hela vägen ner. Jag var tvungen att prova att gå upp för den förra veckan, bara för att se exakt hur jobbigt det var. Tilläggas skall även att jag hade varit och handlat mat i Glossop (en annan liten stad ungefär 10 minuter med pendeln härifrån) så jag hade ryggsäcken full med färsk fisk, cornflakes, jordnötssmör och en massa annat. När jag hade kommit halvvägs ville jag skjuta mig själv för att jag är så blåst att jag vill "prova på hur det känns". Helt dum i huvudet ju. När jag kommit lite längre ändå så hamnade jag bredvid en hästhage, och hästarna riktigt blängde på mig. De tyckte också att jag var dum i huvudet. Men upp kom jag, och röd i ansiktet var jag. Riktigt sexig faktiskt.

Men livet häruppe i Whitegates Cottage (vägen och huset heter så) är faktiskt inte så dumt. Det är ganska mycket som ska göras om dagarna; diskning, städning, tvättning osv, och sen vid tretiden så kommer flickorna hem och då ska de ha mellis och läxhjälp. Sen har de antingen gymnastik, simning, terapi eller ridning, så då tar jag dem dit. Sen kommer vi hem, och då blir det att hjälpa till med middagen, kanske skala morötter eller så. Sen är det middagsdisken som ska diskas, det mesta går in i diskmaskinen, men det blir ändå lite grann. Så det är fullt upp här. Men det gör inte så mycket, för familjen är så bra att det liksom är värt det. Och det känns nog bättre om några veckor när jag kommit in mig i rutinerna. För det som nog är jobbigast är att mamman hela tiden ska förklara in i minsta detalj hur saker ska göras. Liksom, ja tro det eller ej, men jag vet hur man dammar! :O. Så det blir skönare sen, när jag får göra sakerna ifred och så där. Men som sagt, jag trivs jättejättebra här, och ni skulle dööööö om ni såg hur himla vackert det här här i omgivningarna! Och Manchester är en alldeles förträfflig stad med jättebra affärer och sånt där. Det känns liksom inte som en storstad, fast det är det. Sånt gillar jag.

Såhär ser det ut när man går längs vägen ner till byn (som består utav ett postoffice, järnhandlare, apotek, bensinmack, frisör och en pub.)

alla de där byggnaderna borta i horisonten, det är Manchester.

En av kyrkorna. Den här är sjukt gammal som synes. Och lite fräsig sådär tycker jag.