mirdma

hejsan. Jag tänkte byta tillbaka till min gamla blogg, mirandaisaksson.blogg.se. Varför? För att jag kan.

(nej men allvarligt. Jag trivdes inte på nå sätt. Ungefär som att köpa ett par nya skor och man får skavsår men man fattar inte varför för det är ingenting som klämmer. Så då tar man på sig sina gamla pisstoffler istället.)

I söndags gick tog jag mig till en ny kyrka. King's church heter den. Jag tyckte det var ett klatschigt namn så varför inte prova liksom? Dessutom så är det en pingstkyrka, och det gillar vi. Det är väl egentligen inget fel på kyrkan här i byn, men den består av gamla människor och barn. Och alla där mittemellan blev liksom förlorade på vägen eller något. Och hur det än är så träffar jag den här familjen varenda himla dag och jag tänkte att kyrkan är nog något som jag vill ha som är mitt eget. Och dessutom så är jag i ganska så desperat behov efter kompisar och även om jag har fått några i skolan så vill man ju alltid ha fler. Och som inte bor hundra mil bort i Altrinham.

SÅ kyrkan alltså. Hur var den då? Well, för det första så spöregnade det (Va?! Regn i England?! Jo det är sant.) så jag såg ut som en blöt hund ungefär när jag kom in. Meeen utseendet är ju inte det som räknas som tur är! Jag satte mig längst bak och kände mig allmänt högstadie med luva på-cool som man alltid gör när man sitter längst bak. Också helt plötsligt så frågar pastorn: "Is there anyone who is here for the first time? Please stand up so we can see you and say hello properly". Jag ba eeehhh hjälp. Men jag gjorde't. Ställde mig upp alltså. Och jag var inte ensam heller. Det var typ 50099 kineser som ställde sig upp också. Nej det var det, men det var två iallafall. Så det kom folk från alla håll och sträckte fram handen och sa hello och sen fick man fylla i ett kort med sina uppgifter om man ville hålla kontakten och det ville jag ju såklart. Efteråt så gick jag fram till något slags informationsbord (alltså detta är en stor kyrka, vi snackar kanske en 300 pers på mötet) och presenterade mig (shit vad modig jag är hela tin!) och frågade vad som hände i veckorna, och om de har nå ungdomsarbete och så. Och det har dom! Ni förstår det är rätt så många studenter som härjar där i kyrkan, och många är invandrare precis som jag, och det var bland annat det som fick mig att gå till kyrkan, vad härligt att inte vara den enda med en asful dialekt liksom. Och då berättade informationssnubben att det minsann vankades gratis lunch för studenterna om en sisådär halvtimme och han tyckte att jag skulle gå på den och träffa lite peeps. Och det gjorde jag! Folk var så himla trevliga där, så himla fint. Bordet jag satt vid var awesome. Det var tre engelsmän, två engelskvinnor en tjej från Albanien och en kille från Sydafrika. Vi hade det jättetrevligt och jag kände mig så glad och harmonisk efteråt. Det här kändes verkligen som min kyrka.

Så på fredagar så har de typ som ungdomssamlingar antar jag att man kan säga, fast för studenter dårå, så det riktar sig till folk mellan 18-25. Så jag tänkte ta mig dit på fredag. Enda knixet är att det börjar 19 och det tar iallafall 40-50 minuter med tåg och promenad att ta sig dit. Och dom käkar ju middag så ohyggligt sent här i huset. Men jag antar att jag får smyga in lite senare bara.

Åh vad jag är glad! Gud är bäst!

På tal om te! Det är också en grej man hört, och vet. Att engelsmännen älskar sitt te. Och tamejtusan, nog älskar dom sitt te. Jag har aldrig druckit så mycket te, och så ofta som jag gör här. Jag kan ju inte säga "no thank you, i'm fine" varje gång dom frågar om jag vill ha en kopp av den gyllene (eh, bruna) drycken. Jag tycker ju inte att det är så jättegott faktiskt. Gott efter en långpromenad i lite snålblåst sådär. Eller till frukost ibland. Men här snackar vi en iallafall 3 gånger om dagen. Helt stört ju.

Och dom äter så konstigt också. Iallafall i den här familjen, kanske inte är så överallt. Först är det frukost, vilket är som en vanlig frukost, flingor och mjölk. Sen är det te och toast kring 11 ungefär. Och sen är det lunch klockan ett. Ja, "lunchen" består av mackor och sallad. Varje dag. Mackor. Jag tycker mackor är jättegott, för gott för mitt eget bästa faktiskt. Men alltså jag vill verkligen inte äta mackor till lunch varje dag. Det går inte. Man vill ju ha mat då! Sen är det någon mellis sådär vid 4-tiden, en frukt kanske eller nåt. Och sen sörrni, sen får man vänta som judarna i öknen på mat. För den är nästan aldrig klar före halv 8. HALV ÅTTA! Helt stört ju. Man äter ju middag när man kommer hem från skolan, och SEN på kvällen så kan man ta sig en macka och/eller en frukt. Fattar ju varenda människa. Man kan ju inte gå och lägga sig med värsta middagen i magen ju.

Just ja, en annan grej! Hon saltar inte maten. That's right. Hon kryddar den inte heller. That's right. Alltså fatta att äta VEGETARISK mat utan salt och kryddor. Salt och kryddorna gör ALLT för mat, speciellt vegetariskt, eftersom det inte finns nå fett och sånt som ger smak. "I don't salt the food, because the salt you need is already in the food" Ja så kanske det är, men salt har aldrig dödat någon! Kanske 200 kilos amerikanare som käkar donken varje dag. Men nu snackar vi lite salt i matlagningen liksom. Och jag som är skitkass på att salta, folk får alltid salta extra när jag lagat mat, för jag tycker själv att det räcker liksom, vill inte ha så mycket. Så fatta då om jag vill ha salt!! Då är det illa. Och inga kryddor heller. Jag typ drömmer om vitpeppar och basilika på nätterna.

Ni har alla hört det. Att människor från England har fula tänder. Jag har alltid skrattat när jag har hört det, för det är ju ett sånt löjligt påstående. Såklart att inte människor från England har nå fulare tänder än från nåt annat land. Är väl värre i Kina och såna länder liksom.

Men alltså. Dom har verkligen fula tänder. Inte alla såklart, men såpass många att jag har fått den generella uppfattningen att människor från England har fula tänder. Dom är stora, glesa, sneda, gula och ibland fattas det tänder a lá hockeyspelare. Det gäller både ung och gammal, 15-årig kille som 35-årig medelålders trebarnsmamma. Det är rätt fascinerande faktiskt. Har dom inte tandvård i England? Kostar det för mycket? Är det all söt och fet mat? Allt te?

I'm clueless.

det är så roligt med barn. De säger alltid vad som ploppar upp i skallen, just i den sekunder, för varför skulle dom inte? Finns inget filter fångar upp eventuella oförskämdheter. Men för det mesta så är det fina saker som dyker upp, för barn är ju för det mesta rätt oskyldiga och fina. Som häromdagen när vi skulle till parken så höll jag dem i handen, och Harriet påpekade "oh Miranda, your hands are always so soft and warm" och det var ju gulligt sagt. Ingen vill ju ha svettiga och kalla händer liksom!

Så några minuter senare, när vi var i parken, så tar Reneé på mitt lår och frågar "is that all fat Miranda?" och jag bara skrattade för jag blev så ställd och svarade att ja, det är det. Hon undrade ju bara liksom. Haha ja jösses.

idag är det lördag, och jag är ledig. Eller just idag så har jag jobbat lite, för David är borta så Sheena behövde lite barnvakt. Men det är okej, jag får betalt för extraarbete och sådär. Men nu fick jag ledigt lite iallafall, så jag hamnade här. Jag blir så trött så på helgerna så orkar jag inte göra så mycket mer än att vara på rummet och läsa, lyssna på musik och kolla på film, eller åka in till Manchester och vandra runt i min egen värld. Är mycket i min egen värld just nu. Haha!

Men idag tänkte jag ta mig en promenad med musik i lurarna. På tal om musik. En kompis skickade en inspelning när han spelar Bach's Air och han spelar så vackert att man dör lite grann. Jag har aldrig varit ett fan av Air, tycker att den låter alldeles för barock. Man liksom riktigt ser hur fisförnäma karlar springer omkring med vita krulleduttperuker och vitpudrat ansikte och en ditmålad svart prick. Men det var som en helt annat sång när man hörde den på akustisk gitarr. Fattar inte hur han kan spela två olika melodier sådär. Stört i huvudet ju. Men det blev lite som sista kicken i röven för mig. Nu ska jag köpa en gitarr. Så är det bara. Kan han spela sådär fint, så kan jag spela iallafall en tiondel så fint och det är fint så det räcker och blir över. Så nu ska jag spara ihop 149 pund och köpa den där fina mörkbrunröda gitarren jag såg i en musikaffär i Manchester. Sen blir det åka av!

usch vad jag är dålig på att uppdatera. Jag har haft en liten svacka den här veckan förstår ni. Jag bara saknar alla så hemskt mycket. Jag har inte ens ringt och pratat med någon än. Inte ens mamma eller pappa eller Emelie eller nån enda människa. För att jag vet att då kommer jag bara börja grina och så vill jag åka hem igen. Så jag tänker vänta tills det känns bra. Jag är bara så ensam just nu. Har ingen, förut familjen här då. Men dom känner jag ju inte så bra än. Och tänk er allt kallprat (inte så mycket med familjen som tur är. Familjen. Låter som att jag gått med i sekten Familjen. Va sjukt.) jag måste stå ut med. Jag som hatar kallprat. Jag gör verkligen det. Jag vill gå direkt på de konstiga samtalsämnerna. De intressanta! Varför slösa tid på att snacka vädret?

Men jag känner hopp i horisonten! Ni förstår att nu i veckan så började min engelskakurs. Och just ja! De satte mig i avancerade gruppen! *Stolt smörgåsmin* :D. Och det är några brudar där, tyskar, som är jättehärliga. Pratar mer om det i ett annat inlägg. Och nu förstår ni så ska ni få höra. På söndag ska jag hitta på något med en av dem! Vilken grej! Och det var jag som tog initiativet också. VILKEN GREJ! Ni förstår att trots att jag är en social varelse så kan jag inte komma på en enda gång att jag har liksom approachat nån (pinsamt med svengelska men jag kom inte på nå bra svenskt ord), det har liksom alltid skett sig naturligt. Dvs människor har tagit kontakt med mig också har vi blivit polare. Tänk Patricia till exempel. När vi började i samma klass, typ i trean, så bodde vi väldigt nära varandra. Och hon ville alltid ta sällskap. Men jag ville inte det så mycket, för jag tyckte hon var lite läskig och liksom så himla tuff (tuffare än mig till och med!) så jag avböjde hela tiden. Men till slut så gick jag väl med på det, och vi blev ju bäztisar! Och är polare än idag. Så nu tänkte jag att det är då min tur att vara lite dryg och påhängsen. Så jag skickade ett sms till en av tjejerna som jag egentligen inte pratat med, för det var hennes födelsedag nämligen, och så frågade hon om jag skulle göra något kul i helgen, och då sa jag "nej, men vi borde göra nåt kul" också ska hon ringa mig på söndag. Great success! Är lite nervös till och med. Hahahah! Men det blir nog bra. Är ju enklare också att vara sig själv när det bara är hon och jag, än när man är i en klass sådär.

Oj va långt jag skrev. Förlåt. Inga bilder heller. Pinsamt... :(

fredagarna är himla trevliga. För då har jag nämligen ett uppdrag att göra. Då ska jag åka till Glossop, som är en resa på ungefär 15 minuter med tåg. Där så ska jag först gå till Sowerbutts, som är en grönsaks- och fruktbutik, och där går jag omkring och plockar ihop allting som Sheena har skrivit ner åt mig på en lista. Sen lämnar jag in lådan till personalen, och sen på eftermiddagen så kör de hem alltihop hem hit. Sen så har jag några timmars fri tid på "stan" innan jag ska köpa resten och åka hem. Det finns inte så många affärer, MEN kanske 4-5 second hand affärer, och det är ju alldeles strålande tycker jag. Och en second hand bookshop. Och en musik och filmaffär, som är jättebillig. Hihi. Så i Glossop kan man strosa omkring ett tag faktiskt, och tiden går rätt snabbt. Man tar sig en lunch på nå mysställe och sitter och läser och har det allmänt harmoniskt och gemytligt liksom.

Sen är det dags att fixa med resten. Då går jag till fiskaffären och köper färsk torsk. För de äter alltid torsk på fredagar i familjen, en gammal tradition sen Sheena var liten, för hennes pappa var katolik och tydligen så äter de fisk på fredagar av någon anledning. När jag köpt fisken så går jag och handlar lite flingor och jordnötssmör och annat småkrafs i en liten typ hälsoaffär. Sen tar jag tåget hem igen och går upp för mördarbacken med ryggsäcken full av fisk och bananer!

Här är Glossop från tågstationen och någon random brud som tror hon är cool eller nåt.

Jag bor alltså i Mottram, som är en liten by utanför Manchester. För att komma ner till tågstationen så får man välja att antingen ta en backe som är sjukt brant och jobbig så man måste halvspringa när man går ner för det tar emot så mycket i bena annars, eller ta den andra backen som är helt overkligt brant, ungefär så att det bästa vore att bara slänga sig ner på backen och göra kommandorullningar hela vägen ner. Jag var tvungen att prova att gå upp för den förra veckan, bara för att se exakt hur jobbigt det var. Tilläggas skall även att jag hade varit och handlat mat i Glossop (en annan liten stad ungefär 10 minuter med pendeln härifrån) så jag hade ryggsäcken full med färsk fisk, cornflakes, jordnötssmör och en massa annat. När jag hade kommit halvvägs ville jag skjuta mig själv för att jag är så blåst att jag vill "prova på hur det känns". Helt dum i huvudet ju. När jag kommit lite längre ändå så hamnade jag bredvid en hästhage, och hästarna riktigt blängde på mig. De tyckte också att jag var dum i huvudet. Men upp kom jag, och röd i ansiktet var jag. Riktigt sexig faktiskt.

Men livet häruppe i Whitegates Cottage (vägen och huset heter så) är faktiskt inte så dumt. Det är ganska mycket som ska göras om dagarna; diskning, städning, tvättning osv, och sen vid tretiden så kommer flickorna hem och då ska de ha mellis och läxhjälp. Sen har de antingen gymnastik, simning, terapi eller ridning, så då tar jag dem dit. Sen kommer vi hem, och då blir det att hjälpa till med middagen, kanske skala morötter eller så. Sen är det middagsdisken som ska diskas, det mesta går in i diskmaskinen, men det blir ändå lite grann. Så det är fullt upp här. Men det gör inte så mycket, för familjen är så bra att det liksom är värt det. Och det känns nog bättre om några veckor när jag kommit in mig i rutinerna. För det som nog är jobbigast är att mamman hela tiden ska förklara in i minsta detalj hur saker ska göras. Liksom, ja tro det eller ej, men jag vet hur man dammar! :O. Så det blir skönare sen, när jag får göra sakerna ifred och så där. Men som sagt, jag trivs jättejättebra här, och ni skulle dööööö om ni såg hur himla vackert det här här i omgivningarna! Och Manchester är en alldeles förträfflig stad med jättebra affärer och sånt där. Det känns liksom inte som en storstad, fast det är det. Sånt gillar jag.

Såhär ser det ut när man går längs vägen ner till byn (som består utav ett postoffice, järnhandlare, apotek, bensinmack, frisör och en pub.)

alla de där byggnaderna borta i horisonten, det är Manchester.

En av kyrkorna. Den här är sjukt gammal som synes. Och lite fräsig sådär tycker jag.

Japp, jag ville skaffa en ny blogg. Kändes rätt på något vis. Det är ju lite av en omstart det här med att flytta till England. Eller kanske inte omstart, men definitivt något helt nytt. Då måste man faktiskt ha ny blogg tycker jag.

Och om ni undrar varför i hela fridens namn den heter Mirdma så kan jag berätta att det är för att när jag var liten så kunde jag inte stava till Miranda så det blev Mirdma, och det har hängt kvar hos bland annat mina kusiner. Och jag kom och tänka på Veronica, av någon anledning som jag nu glömt, när jag skulle komma på bloggnamn, och eftersom jag har världens sämsta fantasi (eller helt enkelt inte orkar sitta och fundera ut något coolt namn) så kom jag på att Mirdma skulle vara alldeles utmärkt. Kort och koncist.

Men för att komma till någon slags slutsats. Här är jag. I England. Detta är min nya blogg. Englandsblogg. Jag har skaffat mobilt bredband och tänkte försöka uppdatera så ofta jag kan, och med bilder och grejer.

Och förresten. Jag kan inte göra såna där fina bloggdesigner. Nej jjag kan faktiskt inte ens göra fula bloggdesigner. Så om någon godhjärtad människa skulle kunna tänka sig att göra en åt mig, så skriv det till mig på facebook eller något. Jag skulle bli jättesuperduperglad, för det vore fint att ha en fin blogg liksom. Alltså det behöver verkligen inte vara värsta superdesignen som tar flera timmar att göra, bara nåt klatschigt och lite härjigt och sådär.